När hjärnan är som ett durkslag

Märta gav mig en gång uttrycket ”durkslagshjärna”. Så där i förbifarten bara. Durkslagshjärna. Eftersom jag älskar liknelser och bilder så fastnade bilden i mitt huvud. I durkslaget alltså. Mellan hålen. Där vissa saker stannar, medan många andra saker åker rätt igenom.

Den här veckan har liknelsen känts extra aktuell. Det har varit en sån där vecka när en tar priset i att ha noll koll på läget. Ni vet, inte ha någon aning om var en ställt bilen, eller om en ens haft den nyligen. Komma på fem i tolv att minstingen har fotbollsträning när en är kvar på jobbet. Undra varför Märta inte har gett mig nyckeln när jag har den i handen. Leta efter seminarieledaren att öppna dörren till konferensrummet när jag kommer på att jag själv är seminarieledaren. En sån vecka har det varit. En sån där vecka när durkslagshålen liksom ter sig lite större än vanligt, när fler saker liksom trillar igenom.

Jag tänker att det ibland nog är så att tyngden i durkslaget helt enkelt är för stor, att för många saker liksom trycker på. Du vet, mors dag, loppisar, sjuka släktingar, läxor, brännboll med klassen, blomma till fröken, födelsedagar, mellanmål i tid till barnen, uppvisningar, jobb, vänner och sånt. Jag tänker att tyngden liksom får hålen att spricka. Och då slinker fler saker igenom. Och färre stannar. Om vi nu stannar i durkslagsliknelsen så känns det ju jäkligt trist att en har ett så himla kasst durkslag. Spricker och håller inte tätt när det trycker på. Dålig kvalitet. Måndagsexemplar.

Men när jag tänker på det. Är det så? Handlar det verkligen om att ha det perfekta exemplaret där uppe? Med perfekt formade hål, med ständig balans mellan det som kommer in och det som kommer ut. Ett durkslag som är gjort av det mest solida material som en alltid kan lita på?

Jag tänker faktiskt inte det. Jag tänker att allt snarare hänger på att vi har många redskap i vår kökslåda. Att vi har andra runt oss som kompletterar upp. Som kan kompensera när det är tufft, fånga upp det som trillar ur och plocka ur det som hamnat fel. Och ibland vara ett helt jäkla lock som lägger sig uppe på så inget mer kommer in.

Ingen kan ha alla redskap i sin egen låda. Vi behöver ta hjälp av andra. Stöd. En hand att hålla i. Be någon täcka upp när vi läcker, bära upp när vi är tyngda.

Det förmedlas ganska mycket i vårt samhälle att en ska sköta sig själv, ta ansvar för sig själv och klara sig själv. Detta är ju så långt ifrån verkligheten. I synnerhet i föräldraskapet. Vi KAN inte klara oss själva. Vi behöver varandra. Vi behöver vara flera. Det är ingen avvikelse eller defekt att be om hjälp. Det är grunden. För ingen klarar allt och ingen kan allt. Inte ens föräldrar.

Det finns ett uttryck ”att inte vara den vassaste kniven i lådan”. Nä, för alla kan inte vara det, vad det gäller allt. Jag är till exempel inte särskilt vass när det kommer till att komma ihåg var jag ställt bilen. 😀

Trevlig helg! ☀️