I väntan på BUP...

Så nu var det på tapeten igen. Barns psykiska ohälsa. Ökade samtal till Bris. Köerna till BUP. Detta återkommer med jämna mellanrum. Folk förfäras en stund. Bara för att sekunden senare drunkna i bruset av andra röster som höjs. Om matpriser. Räntehöjningar. Äldrevården. Företags överlevnad.

Och på något sätt är det fel att tänka att det är så enkelt som att prioritera något högt, satsa resurser (på bekostnad av något annat). Enligt våra politiker hänger allting ihop, och storföretagens chefers löner ska enligt resonemang ändå på något sätt leda till att barnpsykiatrin ska börja fungera bättre. Men de där pengarna eller den där magiska ekvationen, där skattesänkningar och privatiseringar ska lösa vårdkrisen, slår aldrig in.

---

Oavsett politisk åskådning så har vi i verkligheten länge haft ett samhälle där vi tack och lov pratar om och uppmärksammar psykisk ohälsa mer, men där barn och ungdomar mår allt sämre (jo vi kan se det i undersökningar, så är det). Vi har ett samhälle som ställer enorma krav på barnen att fungera i en förskola och skola. med överkrav på psykologiska förmågor och taskig arbetsmiljö. Vi har ett samhälle där vi vuxna många gånger inte har tid eller resurser att stanna upp och stötta barnen i det svåra som vi kallar livet eller orkar lyssnar klart på vad barnet faktiskt har att berätta. Och vi har en offentlig vård som organiseras som vinstdrivande bilföretag, där det ska organiseras om och sparas och där varje avdelning gömmer sig bakom taggtråd för att överleva. Vi har ett samhälle som på många sätt har övergett de barn och ungdomar som inte pallar!

Vi vet inte om folk som inte själva jobbar inom fältet förstår hur bedrövligt dålig hjälp det finns för våra barn och unga. Vi har mött små barn med svår autism som fått vänta i över 2 år från misstanke till någon form av stöd. Och små barn med svårigheter och kaos hemma som får vänta i 1,5 år på att ens få en utredning av vad det handlar om. I dagarna blev vi kontaktade av föräldrar till en 12-årig tjej som drabbats av depression och ångest men inte erbjuds psykologisk behandling på BUP alls, utan SSRI-medicinering för att det inte finns psykologer. För att väntetiderna är år långa.

---

Varför är det så här? Varför prioriteras kärnverksamheten ner (dvs. mötet med patienter), och processer, byråkrati, flöden, reglementen, system upp?

2 år i en 4-årings liv är halva livet! 1,5 år i en tonårings liv är halva högstadiet. Så mycket potentiell utveckling och mognad som går till spillo! Så mycket skada som kan bli skedd under väntetiden för dessa barn. Som vårdpersonal blir en frustrerad. Som anhörig blir en helt förtvivlad. Och förbannad. Vad är det för samhälle vi har som inte ens kan ta hand om de allra mest utsatta barnen och ungdomarna!? Vad har vi för samhälle där en ska behöva vända sig till privata aktörer för att få hjälp för sitt barn? Vad har vi för samhälle där tonåringar med föräldrar som har rimligt med pengar och kontakter blir hjälpta, medan tonåringar som har föräldrar med mindre resurser lämnas själva i sitt lidande?

---

I svallvågorna av BRIS rapport startar vi på Meet en digital grupp för föräldrar med barn som väntar på insatser på BUP. Vi BJUDER på första grupptillfället. Därefter bestämmer du själv om du vill fortsätta eller inte. I gruppen vill vi möjliggöra stöd föräldrar emellan, utgöra bollplank för era frågor, samtala om hur du kan hjälpa ditt barn under väntetiden och guidar genom vårdens labyrinter. I rättvisans namn kan vi vid behov anpassa kostnad efter betalningsförmåga. Vi får alla försöka dra vårt strå till stacken.

/ Märta & Linda